Sammanfattning:

Förmånsrättens Överföring: Hovrätten granskade om Matsson hade rätt att överta Nordeas förmånsrätt i konkursen. Enligt allmän princip övertar en borgensman som infriar sin borgensförbindelse både fordringen mot huvudgäldenären och eventuella pantsäkerheter. Hovrätten konstaterade dock att de allmänna villkoren för Matssons borgens- och pantförbindelser med Nordea inte gav honom rätt att överta någon annan säkerhet som Nordea hade för sina fordringar. Det fanns inte heller något särskilt avtal som ändrade detta förhållande. Därför kunde Matsson inte göra gällande någon förmånsrätt. Rättegångsfel: Hovrätten fastställde att inga rättegångsfel hade begåtts vid tingsrättens behandling av ärendet. Det konstaterades att Matsson inte begärt någon förhandling vid tingsrätten, och att tingsrättens beslut att avgöra ärendet utan förhandling inte utgjorde ett rättegångsfel. Hovrätten avvisade därför Matssons argument om återförvisning på denna grund. (Sammanfattad av ChatGPT)

Sammanfattning:

Tre personer har ingått en generell borgen för en annan persons skulder till en bank. Banken har sedan beviljat gäldenären kredit vid tre olika tillfällen. Till säkerhet för två av krediterna erhöll banken företagshypotek i gäldenärens rörelse. Fråga huruvida borgensansvaret helt eller delvis har fallit bort genom att banken har gjort en otillfredsställande kreditprövning vid beviljandet av krediterna eller eftersatt sin informationsskyldighet gentemot borgensmännen eller genom att banken har gjort sig skyldig till vanvård eller annan försumlighet beträffande företagshypoteken. (jfr 1991 s och 1992 s 351)

Sammanfattning: Borgenär har ansetts ha en principiell skyldighet att beakta att borgensmans regressrätt inte helt eller delvis går förlorad. Bank, som åsidosatt denna skyldighet och inte kunnat visa att borgensmannen ej lidit skada på grund av försummelsen, har ansetts förlora sin rätt enligt borgensåtagandet (jfr 1991 s 277)

Sammanfattning:

Pantbrev, som innehades som pant av en kreditinrättning (A), pantförskrevs även till B och senare också till C. Pantförskrivningen till C angavs gälla i den mån pantbreven inte behövde tas i anspråk för pantsättarens lån hos bl a B. A underrättades om pantförskrivningen till C enligt lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man, innan A erhöll underrättelse om pantförskrivningen till B. Detta förhållande har ansetts inte ge C bättre rätt till pantbreven än som innefattas i pantförskrivningen. Tillika fråga om viss åtgärd innefattat underrättelse enligt 1936 års lag. Vid köpeskillingsfördelningen efter exekutiv försäljning av fastighet har Lst:n tillerkänt C rätt till betalning på grund av pantbrev före B. C har i överinstanserna framställt yrkande om att B:s fordran skall upptas till lägre belopp än denne bevakat, till följd varav det på ett efterföljande pantbrev uppkommer ett överhypotek som skall tilldelas C. Trots att C inte själv anfört besvär över LSt:ns beslut och inte heller hos LSt:n framställt anmärkning mot bevakningen, har han ansetts berättigad att framställa detta yrkande.